Den 22 mars hade en av FoST Sveriges medlemmar möjlighet att närvara på ceremonin för de senaste mottagarna av “Vivian Silver Impact Award”, ett pris som instiftades 2024 till minne av fredsaktivisten Vivian Silver som mördades den 7 oktober 2023. Priset delas varje år ut till två kvinnor, en palestinsk och en judisk, som arbetar för Israeliskt-Palestinskt partnerskap, för att främja fred i Israel/Palestina eller för att lyfta fram kvinnor till beslutsfattande roller och ledande positioner. Evenemanget hölls i London med ca 100 deltagare och sponsrades av bl.a. vår syster-grupp UK Friends of Standing Together.
Evenemanget arrangerades av New Israel Fund (NIF) och inleddes av Noeleen Cohen, ordförande för NIF UK, som uppmärksammade den pågående krisen och alla civila liv som påverkas och går förlorade i Iran, gulfstaterna, Libanon, Palestina och Israel. Det pågående kriget i Iran påverkade evenemanget på flera sätt; det mest påtagliga var att varken pristagarna eller Yonatan Zeigen kunde resa till London, utan i stället deltog digitalt. Programmet ändrades i sista stund för att lägga till ett avslutande inslag med talare som kunde vara på plats i London.
Kvällens huvudvärd, Christiane Amanpour (CNN), klev sedan upp på scenen. Hon inledde med att mycket öppet konstatera att det inte var lätt för henne att delta i detta evenemang ”medan Israel bombar mitt land”, men att hon ändå hade bestämt sig för att följa sina värderingar och fullfölja sitt åtagande. Att höra henne tala ärligt om sin smärta och sina motstridiga känslor inför evenemanget var berörande.
Efter visningen av en kort film om Vivian Silver hade Amanpour sedan ett digitalt samtal med Yonatan Zeigen, Vivians son och grundare av priset. Amanpour frågade varför allt detta [Vivian Silver-priset] är viktigt just nu, i en tid då kvinnors röster och röster för fred återigen marginaliseras och tystas och det verkar som om krigets röster är starkare än de som talar för fred. Vem bryr sig om dessa budskap? Yonatans svar var enkelt: Ingenting kommer att förändras om vi inte förändrar vårt förhållningssätt. Det är inte logiskt att klaga på situationen i Israel, inklusive det höga mänskliga priset för det pågående kriget med Iran, samtidigt som man fortsätter att tala ”krigets språk”. Det enda sättet att ta sig ur denna verklighet är att ändra angreppssätt.
Därefter följde ett onlinesamtal med de två pristagarna: advokat Quamar Mishirqi-Assad, en palestinsk människorättsjurist och aktivist (med israeliskt medborgarskap), och professor Yofi Tirosh, en israelisk rättsvetare och aktivist för medborgerliga rättigheter och jämställdhet. Samtalet fördes på engelska, men Mishirqi-Assad talade arabiska och hade tolk. Båda talarna beskrev sitt arbete och hur den aktuella situationen påverkar det. Tirosh förklarade hur allt annat än militärt färgade diskussioner om strategi och försvar just nu trängs undan från den israeliska dagordningen, och hur detta försvagar civilsamhället och möjliggör ett konservativt övertagande av allt fler delar av det israeliska samhället, vilket är särskilt negativt för kvinnor och minoriteter. Mishirqi-Assad lyfte fram den akuta och farliga situation som nu utvecklas på Västbanken, och hur palestinier är så fokuserade på ren överlevnad att ”kvinnofrågor” inte kan prioriteras. Det fanns en tydlig spänning mellan dessa budskap, och det digitala formatet och språkbarriären underlättade inte någon fördjupad dialog. Även om deras verkligheter är sammanflätade och ömsesidigt beroende, kändes samtalet mer som en ögonblicksbild av två separata, dystra verkligheter för den israeliska/judiska befolkningen respektive den palestinska befolkningen i ”landet”.
I det sista inslaget bjöd Amanpour upp Jasr Kawkby från styrgruppen för UK FOST, samt Sharone Lifschitz, på scenen. Kawkby är barnläkare från Gaza, och har förlorat anhöriga under de senaste åren. Lifschitz är akademiker och konstnär, vars båda föräldrar togs som gisslan den 7 oktober 2023 och vars far, Oded Lifschitz, senare dödades i Gaza. Särskilt detta sista inslag erbjöd en idag ovanlig typ av samtal, där ingen av de tre deltagarna väjde för känslor av smärta och till och med hat, men där de samtidigt vägrade låta dessa känslor styra deras handlingar. Paneldeltagarna betonade behovet av att hitta nya vägar, att vägra hålla fast vid hat och att bryta sig loss från ”stamlojaliteter”. I sitt avslutande inlägg betonade Kawkby att uppmaningar till fred utan krav på rättvisa inte är verkningsfulla, och sa att sådana uppmaningar ”uppfattas av palestinier som uppmaningar till underkastelse, och vi kommer att avvisa dem”.