Federico Fuentes i samtal med Uri Weltmann ifrån Standing Together.
Omdim be’Yachad på hebreiska, Naqef Ma’an på arabiska och Standing Together på engelska; det är namnet på en judisk-arabisk social gräsrotsrörelse i Israel som organiserar sig emot rasism och ockupation och för jämlikhet och social rättvisa.
Federico Fuentes mötte Uri Weltmann, nationell fältorganisatör för Standing Together, för att diskutera den framväxande fredsrörelsen i Israel, hur aktivister konfronterar högerextremister som försöker störa det humanitära biståndet till Gazaremsan och vänsterns senaste i valgenombrott.
[FF]: Hur har fredsrörelsen i Israel utvecklats sedan den 7 oktober? Lyckas rörelsen förändra den allmänna opinionen och underminera premiärminister Benjamin Netanyahus krigsansträngningar? Och vilken roll spelar Standing Together inom den rörelsen?
[UW]: Efter den 7 oktober begränsade den israeliska polisen människors rätt att protestera och utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det var nästan omöjligt att få tillstånd att demonstrera. Det är därför som de flesta av fredsrörelsens aktioner under oktober och november – inklusive Standing Together – inte nödvändigtvis var marscher, demonstrationer och möten. Istället hängde vi upp affischer på gatorna med texten ”Endast fred ger säkerhet” och organiserade judisk-arabiska konferenser i ett tjugotal städer runt om i Israel, där vi framförde kravet på en alternativ väg till den som regeringen slog in på.
Först i december uppstod möjligheter att organisera större protester. Standing Together samlade hundratals personer till ett möte i Haifa den 16 december och sedan ytterligare tusen personer till ett möte i Tel Aviv den 28 december. I januari hade vi vår första marsch mot kriget. En koalition bestående av mer än 30 fredsrörelser och organisationer mobiliserade tusentals människor.
De senaste och hittills största demonstrationerna ägde rum i början av maj med palestinska och judiska talare och tusentals människor som marscherade i Tel Aviv under parollen ”Stoppa kriget, ta hem gisslan”. En av talarna var Shachar Mor Zahiro, vars 78-årige morbror hålls fången i Gaza av Hamas. Han kritiserade starkt Netanyahu och hans allierades cynism, samt krävde ett slut på kriget för att få hem gisslan igen. Avivit John – en överlevande från massakern i Kibbutz Be’eri, där många oskyldiga civila mördades den 7 oktober – berättade för publiken att hon visserligen förlorade vänner och familj genom Hamas attack, men att hon inte ville att vi som samhälle också skulle förlora vår medmänsklighet. Hon krävde ett slut på kriget, ett erkännande av israelernas och palestiniernas gemensamma medmänsklighet och att gisslan skulle föras hem igen.
Vid sidan av dessa protester har det också funnits en bredare rörelse som krävt att gisslan ska hämtas hem och som med tiden har utvecklats och fått en tydlig antikrigslinje. Under de första månaderna efter den 7 oktober organiserade familjer och vänner till gisslan demonstrationer för att öka medvetenheten om deras situation, med en strategi att påverka regeringen. För två månader sedan drog sig dock denna rörelse åt vänster när den anslöt sig till organisationerna som var emot Netanyahu. De förklarade offentligt att de hade dragit slutsatsen att Netanyahu och hans regering var ett hinder för ett avtal om eldupphör som skulle kunna återföra gisslan levande. Istället, sade de, behövs det massprotester för att fälla hans regering och tvinga fram tidiga val.
För några veckor sedan, när förhandlingarna mellan Israel och Hamas verkade vara på väg mot ett avtal, förklarade denna proteströrelse öppet att de stödde ett slut på kriget i utbyte mot att gisslan återlämnades. De höll en av sina stora lördagsprotester i Tel Aviv – med tiotusentals deltagare – under parollen ”Gisslan, inte Rafah” och populariserade slagordet ”Kulam Tmurat Kulam” (hebreiska: ”[Frige] alla i utbyte mot alla”), som är en uppmaning att frige de tusentals palestinska fångar som hålls i israeliskt fängelse i utbyte mot den israeliska gisslan som tagits av Hamas.
Denna breda proteströrelse har förändrat det politiska klimatet i Israel: de högerpartier som ingår i Netanyahus koalition tappar mark. Medan de vann 64 av 120 platser i Knesset (Israels parlament) i valet i november 2022, skulle de enligt de senaste opinionsundersökningarna bara vinna mellan 45 – 52 platser om nyval hölls. Detta innebär problem för Netanyahu, eftersom det inte bara skulle innebära att han avsätts, utan också att den rättegång om korruption han genomgår skulle återupptas och att han eventuellt skulle kunna hamna i fängelse. Han har alltså både ett politiskt och ett personligt intresse av att kriget i Gaza blir utdraget, vilket hans högerextrema koalitionspartner kräver. Han vet att en gisslanuppgörelse med största sannolikhet kommer att innebära ett slut på kriget. Och ett slut på kriget skulle innebära att hans koalitionsregering upplöses och att det blir tidiga val – och därmed ett politiskt nederlag och eventuell förlust av hans personliga frihet. Det var denna bedömning som fick den breda proteströrelse som krävde att gisslan skulle återlämnas att inse att Netanyahu är ett hinder som måste undanröjas, snarare än en intressent som måste övertygas.
Medlemmar i Standing Together har deltagit i dessa massprotester – i Tel Aviv, Haifa, Jerusalem, Beer Sheva, Kfar Sava, Karmiel och på andra platser – och betonat att ett säkert återlämnande av gisslan måste åtföljas av ett slut på kriget och det fortsatta dödandet av oskyldiga civila i Gaza. Dessutom är vårt budskap att den långsiktiga säkerheten för båda folken inte kommer att uppnås genom krig, ockupation och belägring. Det kräver snarare att ockupationen upphör och att en israelisk-palestinsk fred uppnås som erkänner allas rätt att leva i frihet, säkerhet och oberoende. Det finns miljontals judisk-israeliska medborgare i vårt land – och ingen av dem kommer att försvinna någonstans. Det finns också miljontals palestinier i vårt land – och ingen av dem kommer att gå någonstans. Detta måste vara utgångspunkten för vår politik om vi ska kunna föreställa oss en framtid med rättvisa, befrielse och säkerhet.
(FF): Standing Together skapade ”Humanitära Värnet” (Humanitarian Guard) för att motverka högerextrema försök att blockera hjälpkonvojer på väg till Gaza. Vad kan du berätta för oss om detta initiativ?
(UW): I mitten av maj uppmärksammades den israeliska allmänheten på bilder och videor av våldsamma och extremistiska bosättare, kända som ”Bergstopparnas Unga”. De attackerade lastbilar vid Tarqumiahs kontrollstation – en viktig gränsövergång som förbinder den ockuperade palestinska Västbanken med Israel – som transporterade mat och annat humanitärt bistånd till den belägrade Gazaremsan. Palestinska lastbilschaufförer misshandlades och fick föras till sjukhus, säckar med mjöl och vete förstördes och lastbilar sattes i brand. Dessa våldsamma attacker uppmärksammades i media, både lokalt och internationellt, särskilt som de skedde framför ögonen på israeliska soldater och poliser som inte gjorde någonting för att stoppa dem.
Som svar på detta framförde Standing Together att man bildat Humanitära Värnet. Detta är ett initiativ för att samla fredsaktivister från hela Israel för att agera som en fysisk barriär mellan de extremistiska bosättarna och lastbilarna vid Tarqumiahs kontrollstation, dokumentera vad som hände och tvinga polisen att göra sitt jobb. Hittills har mer än 900 personer anmält sig som volontärer. Varje dag kommer dussintals personer till kontrollstationen via organiserade transporter från Jerusalem och Tel Aviv eller med privata bilar. Vår beskyddande närvaro vid Tarqumiahs kontrollstation gjorde det möjligt för hundratals lastbilar att passera säkert under de två första veckorna i skydd av Humanitära Värnet och kunde leverera tonvis med mat till civilbefolkningen på Gazaremsan, där massvält breder ut sig och en humanitär katastrof pågår.
Den första dagen jag var där tvingades polisen att knuffa bosättarna åt sidan och låta hjälptransporterna passera, varvid förarna tutade för att visa sitt stöd. Bosättarna såg synbart upprörda ut över vår närvaro och det faktum att vi var långt fler än de. De lämnade kontrollstationen, men genom att följa deras gruppchattar på WhatsApp fick vi reda på att de återsamlades längre ner på vägen för att attackera hjälptransporterna innan dessa kom fram till kontrollstationen. När vi kom till korsningen där de befann sig såg vi att de plundrade en lastbil, förstörde matpaket och kastade mat vid sidan av vägen. Det var först när vi anlände som polisen motvilligt flyttade dem till sidan av vägen och lät den förstörda lastbilen köra iväg. Våra aktivister samlade in maten från vägkanten och lastade den på nästa lastbil. Vi dokumenterade också bosättarnas attacker och lämnade in klagomål, vilket resulterade i att polisen grep några av dem.
Vi ser den humanitära vakten både som ett sätt att uttrycka solidaritet med människor i Gazaremsan och som ett sätt att föra en kamp om vårt samhälles karaktär: vi vägrar att låta det israeliska samhället utformas efter moralen hos de högerextrema och vettvilliga fanatiker som avhumaniserar palestinierna och främjar en dödsbringande politik. Standing Together är en rörelse som är rotad i det israeliska samhället i all dess komplexitet och som arbetar för att förändra den allmänna opinionen och organisera judiska och palestinska medborgare i Israel för att bygga en ny majoritet i vårt samhälle – en majoritet som kan gå vidare mot fred, jämlikhet och social och klimatmässig rättvisa.
[FF]: FN röstade nyligen för att uppgradera Palestinas status, medan vissa europeiska regeringar nu officiellt har erkänt Palestina. Till och med USA har dragit en gräns för att förse Israel med bomber för att attackera Rafah. Finns det en känsla i Israel av att landet håller på att förlora internationellt stöd? Vilken inverkan har detta på allmänhetens syn på regeringen?
[UW]: FN:s omröstning om att uppgradera erkännandet av staten Palestina, liksom de uttalanden som gjorts av flera länder, däribland Spanien, Norge och Irland, är viktiga diplomatiska steg mot att stärka den internationella legitimiteten för kampen för palestinsk befrielse och statsbildning. Jag är övertygad om – och det finns ett brett internationellt samförstånd om detta – att FN:s resolutioner utgör den bästa grunden för att palestinierna ska kunna vinna sin rätt till nationellt självbestämmande genom inrättandet av en oberoende palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad. Den gröna linjen (gränsen före den 4 juni 1967) skulle utgöra grunden för gränsen mellan den palestinska och den israeliska staten. Ett sådant fredsavtal skulle behöva inkludera: avveckling av alla israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken, vilka är olagliga enligt internationell rätt; en rättvis och överenskommen lösning för palestinska flyktingar baserad på FN-resolutioner; rivning av den så kallade separationsbarriären – ”Muren”- som byggdes i början av 2000-talet; och frigivandet av palestinska fångar som hålls i israeliska fängelser, inklusive de mer än 3600 ”administrativa fångar” som har hållits inlåsta utan åtal, rättegång eller dom, i vissa fall i många år.
I Israel framställer dominerande media denna förändring i den allmänna opinionen utomlands och de diplomatiska åtgärderna som att de skulle vara riktade mot alla israeler. Det israeliska politiska etablissemanget försöker blanda ihop regeringen och staten med vanliga människor. Man försöker framställa internationell kritik mot Netanyahu-regeringens agerande i Rafah som kritik som riktas mot alla israeliska medborgare, medan anklagelser om krigsförbrytelser mot Netanyahu och andra högt uppsatta israeliska tjänstemän framställs som anklagelser som riktas mot alla israeler. Detta leder till att människor samlas kring Netanyahus regering, så att även människor som är kritiska till dess agerande eller som söker ett politiskt alternativ finner sig stå på hans sida mot Haag.
Detta visar hur viktigt det är att skapa ett utrymme i det israeliska samhället för att kritisera det politiska etablissemangets politik. Om all kritik är extern, eller om man i kritiken blandar ihop folket och regeringen, kommer det att leda till att klyftan mellan majoriteten av befolkningen och det nuvarande ledarskapet snarare minskar än ökar.
[FF]: Mitt under det pågående kriget hölls lokalval för ett par månader sedan, där Standing Together för första gången fick representation i Tel Avivs och Haifas kommunfullmäktige. Vad kan du berätta om dessa resultat och deras betydelse för att bygga upp en ny vänster i Israel?
[UW]: Lokalval hölls i Israel den 27 februari. De var ursprungligen planerade till oktober, men sköts upp på grund av kriget. Dessa val, som hålls vart femte år, avgör sammansättningen av de kommunfullmäktige som styr städernas angelägenheter, godkänner budgetar och utformar lokalpolitiken. Under månaderna före valet uppstod två nya lokala rörelser i Tel Aviv och Haifa, båda i ideologisk samklang med Standing Together, som ställde upp som utmanare i valet.
I Tel Aviv leds den lokala rörelsen ”Violetta staden” av Itamar Avneri, som är medlem av ledningen för Standing Together. Den samlar en koalition av främst ungdomar kring frågor om bostäder och klimaträttvisa. I september gick rörelsen samman med andra på vänsterkanten, som kommunistpartiet, en lokal miljörörelse och några samhällsaktivister, för att bilda en valkoalition med namnet ”Vi är hela staden”. Koalitionen fick 14.882 röster (7,6%) i valet och vann 3 av de 31 platserna i kommunfullmäktige. Avneri, som var den tredje kandidaten på koalitionens lista, valdes in som ledamot i stadsfullmäktige.
I Haifa leds den lokala rörelsen, ”Stadens majoritet”, av Sally Abed, en annan medlem av ledningen för Standing Together. Rörelsen ställde upp i valet på egen hand och vann 3451 röster (3%), vilket innebar att Abed valdes till rörelsens enda ledamot i stadsfullmäktige. Detta var första gången som en lista till Haifas stadsfullmäktige leddes av en palestinsk kvinna. På listan fanns också Orwa Adam, en öppet homosexuell palestinsk aktivist – en nyhet i israelisk valhistoria.
Båda valsedlarna var resultatet av en gemensam judisk-arabisk rörelse och även om de organisatoriskt, juridiskt och ekonomiskt var oberoende av Standing Together – vilket krävs enligt vallagarna – erkändes det offentligt att båda var i linje med vårt politiska ”varumärke”. Erfarenheterna av dessa framgångsrika parlamentariska genombrott underifrån är viktiga för att bygga en ny, livskraftig och folklig vänster i Israel – en vänster som är gräsrotsbaserad, internationalistisk i sin inriktning och grundad på socialistiska värderingar. Under de kommande åren är detta den största utmaningen för alla som hoppas på att se en stridbar vänster i Israel som kan konfrontera den institutionella hegemonin och bygga makt kring ett alternativt politiskt projekt.
Federico Fuentes intervju publicerades ursprungligen på spanska i maj 2024 i Nueva Sociedad, Buenos Aires, Argentina.
På engelska den 2 june 2024 i LINKS – International Journal of Socialist Renewal.
Svensk översättning: John Andersson.